släkt suger

Imorgon måste jag ta med mig Fröken Fin på ett jobbmöte. Det kommer att bli precis det samma nästa vecka också, så det går inte att bortförklara bristen på barnpassning med att råkade vara kort varsel.

Var finns de snälla släktingarna som inget annat vill än passa allra första och hittills enda barnbarnet/syskonbarnet lite då och då? Hmmm.
Vi hade stora förhoppningar på M:s föräldrar, men här sitter vi och kan summera;
M:s far har varit här vid tre, fyra tillfällen - men då tittade han knappt på Fröken Fin utan ville prata och få stöd av oss för sina egna bekymmer med M:s numer rullstolsbundna mor.
Svågern - som bor här i Fubbicktown - är här varannan, var tredje månad. Men inte ofta nog för att inte Fröken Fin ska bli rädd när hon träffar honom.

Min ursprungsfamilj är inget att diskutera i sammanhanget, eftersom min mor inte får lämnas oövervakad tillsammans med lilla fröken och moster G bor i övre Norrland.

Ibland tror man att det bara är ens egen släkt som suger. Sen läste jag i någon av alla föräldratidningarna om en trebarnsfamilj från Byhåla som flyttade tillbaka från storstan till hålan, där deras föräldrar befann sig. Men minsann, om föräldrarna hade tid "...men de har ju sina egna liv att leva, så det blev inte så mycket med att hälsa på barnbarnen och så..."

Jag vet inte om man ska känna sig styrkt för att man inte är ensam, eller bara helt förtvivlad över hur värdelöst egoistiska så många fyrtiotalister är.


Läs även andra bloggares åsikter om släkt, fyrtiotalister