höger? vänster? varför då?

Ofta är jag så trött på mig själv, på min vardag och mina jobb. Varför sysslar jag med det jag sysslar med? Det som på alla plan kan kokas ner till: uppfostra folk till acceptabelt bidragande samhällsmedborgare.
Ska det verkligen behövas?

Var ute och travade lilla staden runt med barnvagnen. Blev stoppad av en ung vänsterpartist som ville uppmana mig att komma på 1:a maj-demo ('vi ska demonstrera mot borgarnas usla politik som redan har försämrat vår vardag'), en Greenpeace-människa och två från Amnesty som ville medlemsvärva mig. Ett felval, då jag är en cynisk och hjärtlös människa som inte är så värst intresserad av "goda" initiativ. Amnestyfolket upplyste jag om att jag ska gå med direkt den dag då de börjar bekymra sig lite om mänskliga skyldigheter också.
Jag tror inte att de förstod vad jag menade. Det är ju ett rätt sällan använt ord.

Hamnar i en politisk hjärnloop av att möta vänsterfolk, uppväxt som jag är i vänsterkretsar men med en hel del värderingar (tänk typ skola/utbildning/arbetsmarknadspolitik) till höger.
Fast, jag vet knappt vad jag tycker längre, så jobbskadad känner jag mig. Dra in exakt vartenda bidrag och alla så kallade rättigheter omgående eller börja betala ut medborgarlön till varenda jävel rakt av?
Vissa dagar känns det hugget som stucket, bara något förändras. Bara sådana jobb som mitt inte behövs.

Är det inte underligt förresten, att i praktiken är den liberala nattväktarstaten alla anarkisters drömsamhälle? Och det är väl där - ett Christiania utan bidragssystem - som jag helst skulle vilja end up. Höger/vänstercirkeln sluten.
Jag får väl alltså fortsätta att uppfostra folk till att se poängen med eget ansvar, autonomi och att göra rätt för sig.
Ett tag till.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, amnesty, liberalism