identitetseko

Tittar på actionfilm på tv samtidigt som jag bloggar. En man med minnesförlust, besatt av att ta reda på vem han egentligen är.

Tidigare önskade jag ofta att jag bara skulle vakna en dag någonstans, och inte ha en aning om vem eller var jag var. Start fresh. Slippa sig själv och sitt förflutna.
Nu, efter Fröken Fins ankomst, så är det en omöjlig tanke. Glömma henne? Frivilligt? Aldrig!

Istället tänker jag på praktiska sätt att gå under jorden och göra en fågel Fenix på en obekant plats. Helt i onödan, för vi kommer inte att ge oss av någonstans. M är sundare än jag och säger; "Du, det är bara som du tänker för att du är uppfostrad så. Du behöver inte bry dig om det." Och har naturligtvis rätt.
Så jag har köpt äppleträd till balkongen. Det är att satsa på att stanna.

Men den dag min paranoia visar sig vara verklighet så kommer vi iallafall inte att stå handfallna och tänka "vad ska vi göra, vart ska vi ta vägen?". Kanske borde jag konsulta på kvinnojourer, det är mest där man har nytta av planer som mina.
Det är bara för att jag är uppfostrad så.


Läs även andra bloggares åsikter om minnesförlust, paranoia