om böcker

Utmaning, som startade hos Mats Strandberg. Kom igen, bloggläsare - nu är det er tur!

1.Vilken bok läste du senast?
Lucia Extebarria; "Beatriz och himlakropparna". Just nu läser jag Douglas Couplands "Jpod" och "Fördjupade studier i katastrof-fysik" av Marisha Pessl.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Ray Kluun; "En sorts kärlek" och Åsa Linderborg; "Mig äger ingen". Sen ska jag, som vanligt, parallell-läsa om några älskade favoriter.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Odiskutabelt flest kvinnor.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Nej, aldrig. Däremot läser jag gärna slutet först, om jag tycker att boken är känslomässigt jobbig.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa?
Oftast genom baksidestexten när jag står och bläddrar på bibliotek och i bokhandlarna. Då och då minns jag också vilka böcker jag läst bra tidningsrecensioner om.

6. När blir en bok för lång?
När man sedan länge räknat ut intrigen och författaren inte har något att tillföra den.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja. Hellre faktiskt, så slipper man reta sig på underliga översättningar.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Ajvide Lundqvists första, "Låt den rätte komma in" var det nog.
Men sedan har jag ju de evigt pågående övertalningsprojekten; t.ex. Stina Aronssons "Hitom himlen". Elin Brodins "Den europeiske dødebok"! Solsjenitsyn. Cora Sandels Alberte-trilogi. Djuna Barnes. Donna Tartts "Den hemliga historien". Keri Hulme; "Benfolket".
Listan kan bli oändlig...

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Absolut. Livet är alldeles för kort för att man ska hinna läsa alla bra böcker som finns , varför slösa tid på tråkiga, dåliga böcker? Femtio sidor får alla, men sen är det kört för vissa.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Alldeles för många pocketdeckare finns det, sådana man bara läser en enda gång. Däremot finns inte en enda episk sydamerikansk berättare.

flyttplaner (del 59 ungefär)

Telefonsamtal fram och tillbaka till mäklardamen. Säljaren kom med ett motbud, vi sa ok på vissa villkor...
Nu ska vi se på lilla-balkong-lägenheten en gång till imorgon. Sen ska vi bestämma oss.
Jag vet inte vad jag vill.
Osäkerhet är en obehaglig känsla.


Läs även andra bloggares åsikter om osäkerhet

bud och tid

Pratade med mäklaren som har hand om lilla-balkong-lägenheten. Snål säljare var tvungen att tänka över vårt bud. Ville nog vänta och se - kanske skulle det kunna bli någon mer visning, komma fler bud... trots att lägenheten, enligt mäklaren, har legat ute länge redan...

Vad är det som gör att vissa människor lever sina liv efter parollen "det måste få ta sin tid"? Vad är det de väntar på? Mognad? Mögel?
Själv blir jag bara provocerad av att köa, vänta, avvakta och sova på saken - det enda som händer är att jag tänker "Inte värt det!" och går.

Jag sa att vi är intresserade av ett snabbt avslut, i så fall ska vi nog kunna komma överens. Men då vill jag höra ifrån dem under morgondagen.
Blir jag tvungen att vänta längre kommer jag att hitta fler och fler villkor för säljaren att uppfylla, och knappast blir jag mer benägen att betala mer.
Kan redan känna mitt intresse börja svalna, trots att jag gillar lägenheten.


Läs även andra bloggares åsikter om väntan, långsamhet

obeslutsamheten

I tisdags skrev jag "Nu kan vi inte flytta."
Idag ska vi gå på lägenhetsvisning, garderade med utprintat lånelöfte för att kunna slå till direkt om den passar oss.

Tankar på ekonomi, framtida boendekostnader och långsiktiga vinster, samt bättre skolområde och färre störande fyllskränare på gatorna är vad som lockar.
Jajaja, vi får väl se. Fröken Fin sover just nu i sin vagn på den stora befintliga balkongen. Får man inte ut vagnen på visningslägenhetens lilla lilla lilla balkonglåda så får det vara. Även om det är närmre havet.


Läs även andra bloggares åsikter om lägenheter, obeslutsamhet

höger? vänster? varför då?

Ofta är jag så trött på mig själv, på min vardag och mina jobb. Varför sysslar jag med det jag sysslar med? Det som på alla plan kan kokas ner till: uppfostra folk till acceptabelt bidragande samhällsmedborgare.
Ska det verkligen behövas?

Var ute och travade lilla staden runt med barnvagnen. Blev stoppad av en ung vänsterpartist som ville uppmana mig att komma på 1:a maj-demo ('vi ska demonstrera mot borgarnas usla politik som redan har försämrat vår vardag'), en Greenpeace-människa och två från Amnesty som ville medlemsvärva mig. Ett felval, då jag är en cynisk och hjärtlös människa som inte är så värst intresserad av "goda" initiativ. Amnestyfolket upplyste jag om att jag ska gå med direkt den dag då de börjar bekymra sig lite om mänskliga skyldigheter också.
Jag tror inte att de förstod vad jag menade. Det är ju ett rätt sällan använt ord.

Hamnar i en politisk hjärnloop av att möta vänsterfolk, uppväxt som jag är i vänsterkretsar men med en hel del värderingar (tänk typ skola/utbildning/arbetsmarknadspolitik) till höger.
Fast, jag vet knappt vad jag tycker längre, så jobbskadad känner jag mig. Dra in exakt vartenda bidrag och alla så kallade rättigheter omgående eller börja betala ut medborgarlön till varenda jävel rakt av?
Vissa dagar känns det hugget som stucket, bara något förändras. Bara sådana jobb som mitt inte behövs.

Är det inte underligt förresten, att i praktiken är den liberala nattväktarstaten alla anarkisters drömsamhälle? Och det är väl där - ett Christiania utan bidragssystem - som jag helst skulle vilja end up. Höger/vänstercirkeln sluten.
Jag får väl alltså fortsätta att uppfostra folk till att se poängen med eget ansvar, autonomi och att göra rätt för sig.
Ett tag till.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, amnesty, liberalism

föräldraledighet och dagisångest

Vackra soliga dagar att vara ute med Fröken Fin på denna veckan. Sandlåda, gungställning, roliga rutschkanorna. Sand på kläderna, dammiga skorna.
Vi går förbi dagisgrupp efter dagisgrupp, och Fröken Fin leker med/bredvid de stora dagisbarnen på lekplatserna.
Jag törs inte riktigt ringa och höra var hon befinner sig i barnomsorgskön. Kommer hon att erbjudas en plats och isåfall, var? Vet inte vad som skulle kännas jobbigast; att hon inte fick nån plats överhuvudtaget, eller att hon fick en "dålig".

Jag vill verkligen att Fröken Fin ska gå på dagis, jag vet att det kommer att vara bra för henne.
Men, lilla tjejen, kanske är augusti för tidigt...
Dessutom måste det ju vara en förskola där hon kommer att trivas! Frågan är bara hur jag ska kunna räkna ut det i förväg.


Läs även andra bloggares åsikter om dagisplats, förskola

dagen efter en semesterdag

Jäkt, stress och upptagenhet. Det är vad som infann sig idag, när jag på fyra timmar skulle jobba igen veckans två förlorade dagar (planeringsdag med enheten på måndagen och min semesterdag igår) Morgonmöte känns en dag som idag som oerhört bortslösade fyrtiofem minuter.

Att jobba halvtid är förövrigt en märklig företeelse. Hinna lika mycket som vanligt fast på halva tiden. Det var kanske inte så det var tänkt. Stackars Fröken Fin, hon kommer att få gå på fler möten. Förhoppningsvis lägger de här tidiga mötesupplevelserna grunden till en djup och genomgående aversion mot byråkrati som gör henne till en fri och bohemisk individ.
Mer troligt kommer hon att känna sig trygg och bekväm i mötessammanhang.
Jag uppfostrar visst en lokalpolitiker.


Läs även andra bloggares åsikter om halvtid, lokalpolitiker, stress

semesterdag

Det var tänkt att jag skulle ha varit på kurs i grannlandet idag, men av det blev intet. Istället fick jag en ledig solig dag i Fubbicktown med familjen.
Fröken Fin har förstått tjusningen med lekplatsernas sandlådor:



Extrabonus är att jag - äntligen!!! - har fått förankrat alla bokhyllor i väggarna.
Nu kan vi inte flytta. Eller möblera om. Inte på några år iallafall.


Läs även andra bloggares åsikter om ledighet, sandlåda, barnsäkerhet

vad som är bäst och sämst hemma

Utmaning som cirkulerar, hittade den t.ex både hos Alexandra och hos J .
Oemotståndlig för någon som ifrågasätter sitt boende flera gången om dagen.

Bäst - den stora balkongen mot mysiga innergården, lika fin vinter som sommar. Nu har har jag beställt en del växter som snart kommer, ska så en hel del och plantera om all övervintrad murgröna och smultronplantorna. Slipa om trägolvet därute. Det kommer att bli fint.



Sämst - den öppna planlösningen. Fröken Fin och matos far runt hur som helst i lägenheten. Vi funderar på att få satt upp en skjutvägg mellan matplats och vardagsrum.

identitetseko

Tittar på actionfilm på tv samtidigt som jag bloggar. En man med minnesförlust, besatt av att ta reda på vem han egentligen är.

Tidigare önskade jag ofta att jag bara skulle vakna en dag någonstans, och inte ha en aning om vem eller var jag var. Start fresh. Slippa sig själv och sitt förflutna.
Nu, efter Fröken Fins ankomst, så är det en omöjlig tanke. Glömma henne? Frivilligt? Aldrig!

Istället tänker jag på praktiska sätt att gå under jorden och göra en fågel Fenix på en obekant plats. Helt i onödan, för vi kommer inte att ge oss av någonstans. M är sundare än jag och säger; "Du, det är bara som du tänker för att du är uppfostrad så. Du behöver inte bry dig om det." Och har naturligtvis rätt.
Så jag har köpt äppleträd till balkongen. Det är att satsa på att stanna.

Men den dag min paranoia visar sig vara verklighet så kommer vi iallafall inte att stå handfallna och tänka "vad ska vi göra, vart ska vi ta vägen?". Kanske borde jag konsulta på kvinnojourer, det är mest där man har nytta av planer som mina.
Det är bara för att jag är uppfostrad så.


Läs även andra bloggares åsikter om minnesförlust, paranoia

idag har jag ingenting alls att säga...

..utöver att jag verkligen, verkligen, verkligen! ångrar att jag återupptog kontakten med min mor för ett par år sedan.
Dock förtjänar hon inte en enda ytterligare extra tanke eller bokstav.
Så är det.

nattliv

Kom alldeles nyss hem efter att ha varit ute och ätit med kollegor/exkollegor/exkollegors kollegor. Trevligt! Är glad och helt full med pasta och kyckling, men spiknykter. Vilket är anledningen till att jag fortfarande är vaken och på bra humör - hade jag så mycket som luktat på vinglaset hade jag väl somnat med huvudet på bordet.

Det är sällan jag är ute ensam sent i stan numera. Eller, midnatt kan kanske inte objektivt ses som sent, men för mig är det det. Utomhus.
Slås av hur mycket lugnare det är, jämfört med ens egna bilder av nattlivet. Så mycket noja som sprids genom media.

Ändå fasar jag redan för när Fröken Fin ska ut och tonårsfesta.
Tänker på alla galna saker man själv deltog i, allt man lät hända. Vakta vid bilstölder mitt under Kungsan-kravaller, råna svarttaxiförare, följa med än den ene och den andre på mystiska bakgatsexkursioner runt T-centralen, Skanstull och till gud vet vilka förorter. Följa med killen som just stuckit från Karsudden, till exempel, det var kanske inte så smart.
Det är ett under att man lever, och inte heller tillbringade tonåren på ett paragraf12-hem.

Jag hoppas att Fröken Fin ska bli en brat och bara supa sig redlös på golfklubben. Det verkar tryggare.
Eller bli en riktigt anarkatjej, de håller så solidariskt koll på varann.

Bara inte stå och hänga vid Mc på Gustav kvart i ett på natten, halsa tysk lågprisvodka och sen spy på gatan på väg hem. Bara inte det.


Läs även andra bloggares åsikter om tonår, festande, alkohol

vill ha!

Vill du konkurrera om den så är detta rätt plats.


Läs även andra bloggares åsikter om Charles Eames, designmöbler

kärlek vid första ögonkastet

Fröken Fin var förresten med till jobbet idag, för att vara med på möte.
I lunchrummet fick hon massa uppmärksamhet, ljummen burkmat och en tvärförälskelse i en av mina kollegor.

Helt orädd hasade lilla fröken fram, hon som just nu mest blygar sig för alla, och sträckte upp armarna - bär mig!
Det syntes på hela lilla henne att hade hon pratat, utöver "mamma" och "kaka", så hade hon helt klart sagt "Annika! Annika!" om och om igen resten av dagen också, med en sån där bedårad beundrande ton.
Så jag fick sitta och dricka kaffe och prata helt ostörd, medan nämnda kollega fick ägna både lunchtid och mötestid åt kånkande, vara gåstöd, leka tittut, klappa huvud och hämta kastade nappar till en överförtjust och smilgropsleende Fröken Fin.

Oerhört rart.
Oerhört bekvämt!


Läs även andra bloggares åsikter om förälskelse, barn

win-win

Det är lätt att få som man vill, om man bara tänker på vad som motiverar individen man vill ha det av. Maila ett väl formulerat förslag, använd nyckelorden som du vet triggar, bjud in till ett tillfälle att prata om förslaget inför andra. Sedan - bara vänta på att att höra ditt förslag, ordagrant rakt av, presenteras som personens egna tankar.
Taktikmanipulering. Som fungerar. Varje gång.
Everybody happy.

Och ja, naturligtvis. Visst vore det roligare, trevligare och mer utvecklande för alla om man hade kunnat ha en vettig dialog med folk i alla lägen. Visst.
Men inte riktigt realistiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om taktik, realism

soffsittarkväll

Jag tror knappt att det är sant; jag sitter med laptopen i knät i soffan och det är inte ett excelark eller mitt redovisningssystem på skrivbordet!
Sedan i lördags har jag bokstavligen jobbat dygnet runt. I söndags gick jag och la mig 04.58, efter att ha lyft upp morgontidningarna från hallmattan, och steg sedan upp igen 07.30 för att gå till mitt vardagsjobb. När jag kom hem fortsatte jag med redovisningen till strax före 23.
Nu är jag klar.

Jag kan sitta här i soffan och läsa alla bloggar jag inte hunnit uppdatera mig på, kolla mejl och facebook, slötitta på tv:n som står på.
Beställa flygbiljetter till min semesterdag nästa vecka (jag ska naturligtvis inte vara ledig - jag ska på firmarelaterad kurs..)
Boka hotell till nästa planeringsdag med firman, och dessutom helst hitta någon vettig aktivitet som låter medarbetarna ägna sig åt teambuilding. De "gamla" i personalen är ofta oerhört skeptiska till förändring och till att samarbeta över avdelningsgränserna, och andra är nyanställda och osäkra... Om någon därute har förslag på aktiviteter så mottages de tacksamt!

Så, där tog visst jobbtankarna över igen.

Jag som hade tänkt säga att mina enda firmabekymmer just nu är nojan över om det verkligen kan vara sant att jag tjänar pengar på det här.
Jag måste ha missat nånting i redovisningen. Det måste jag. Måste.
Ska räkna om det. Igen. Imorgon.


Läs även andra bloggares åsikter om redovisning, eget företag

släktrapport

M tog med sig Fröken Fin till 'extrakusinerna' i Hjärup för att jag skulle få tråka ut mig på egen hand med bokföringen.
Extra och extra förresten, Fröken Fin har inga kusiner. Eller så har hon två. Eller åtta. Plus eventuellt ytterligare några okända. Det beror lite på hur man har lust att räkna.

Idag räknar jag; inga kusiner.
Skulle också gärna velat påstå att Fröken Fin inte har någon mormor heller, men det vore lögn. Hhmmm...grälsjuk stämma som lämnar grinigt meddelande på vår telefonsvarare?
Skulle inte tro att jag ringer tillbaka. Hon får nöja sig med ett mail. I övermorgon. Kanske.


Läs även andra bloggares åsikter om kusiner, mormödrar

spontanköp

Frestades av J:s inlägg igår, så det blev för ovanlighetens skull en tur till H&M.
Fröken Fin kommer att vara sååå söt i sommar!





Läs även andra bloggares åsikter om Marimekko, sommarkläder

föräldraledighetsarbete

Fröken Fin har tagit sig igenom sitt allra första jobbmöte, som råkade vara på den kommunala vuxenutbildningens administrativa avdelning. Lilla fröken hanterade det med bravur; gick runt i rummet lite och provsmakade kurskatalogen, satt sedan i mitt knä, drämde min kalender i bordet med jämna mellanrum och "Oj oj oj oj!":ade sig på helt rätt ställen i vuxenkonversationen.

Nästa vecka ska hon sitta med på ett möte om hur verksamheten bäst ska arbeta med jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Då lär hon behöva oja sig rejält.


Läs även andra bloggares åsikter om jobbmöten

släkt suger

Imorgon måste jag ta med mig Fröken Fin på ett jobbmöte. Det kommer att bli precis det samma nästa vecka också, så det går inte att bortförklara bristen på barnpassning med att råkade vara kort varsel.

Var finns de snälla släktingarna som inget annat vill än passa allra första och hittills enda barnbarnet/syskonbarnet lite då och då? Hmmm.
Vi hade stora förhoppningar på M:s föräldrar, men här sitter vi och kan summera;
M:s far har varit här vid tre, fyra tillfällen - men då tittade han knappt på Fröken Fin utan ville prata och få stöd av oss för sina egna bekymmer med M:s numer rullstolsbundna mor.
Svågern - som bor här i Fubbicktown - är här varannan, var tredje månad. Men inte ofta nog för att inte Fröken Fin ska bli rädd när hon träffar honom.

Min ursprungsfamilj är inget att diskutera i sammanhanget, eftersom min mor inte får lämnas oövervakad tillsammans med lilla fröken och moster G bor i övre Norrland.

Ibland tror man att det bara är ens egen släkt som suger. Sen läste jag i någon av alla föräldratidningarna om en trebarnsfamilj från Byhåla som flyttade tillbaka från storstan till hålan, där deras föräldrar befann sig. Men minsann, om föräldrarna hade tid "...men de har ju sina egna liv att leva, så det blev inte så mycket med att hälsa på barnbarnen och så..."

Jag vet inte om man ska känna sig styrkt för att man inte är ensam, eller bara helt förtvivlad över hur värdelöst egoistiska så många fyrtiotalister är.


Läs även andra bloggares åsikter om släkt, fyrtiotalister

förresten...

... så har jag glömt att nämna att jag tackat ja till ett erbjudande från den lokala högskolan att slutföra mina magisterstudier i utbildningsvetenskap i höst.
Bara så att jag har något att göra, menar jag.
Undrar om den går att läsa parallellt med magistern i pedagogik som jag också har påbörjad på Stockholms universitet? Då kan jag kanske verkligen utnyttja dygnets tjugofyra timmar ordentligt.


Läs även andra bloggares åsikter om högskolestudier

årets tema, och förra

Scannar man igenom inläggen från de senaste veckorna så ser man snabbt ett annat tema: trötthet

Jag är verkligen trött hela tiden, men som en obstinat unge vägrar jag att gå och lägga mig. Gnälla lite vill jag dock göra, men mest över att människan är så värdelöst ihopskruvad att man inte kan bestämma sig för att bara vara vaken alltid alltid, utan helt idiotiskt måste somna.

Å andra sidan, att bara sova sådär fem timmar per natt, och nästan aldrig mer än tre i sträck, i över ett års tid ger ibland en lite borderlinemässig verklighetsuppfattning om dagarna.
Sådana stunder inser jag att jag påminner om min maniacmaniska mor. Hon sov heller aldrig på nätterna när jag var barn och bodde med henne. Men henne fick jag släpa ur sängen för att hon skulle ta sig till jobbet om morgnarna, och själv är jag mer av "kungens lilla piga"; först upp och sist i säng. Förr sov jag även bredvid katten...


Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, galenskap

veckans tema

Ett enda ord som beskriver den här veckan:

firmastressångestjobb

Har sagt det förut, men jag är så fruktansvärt trött på pappersbyråkrater och administrativt tjafsande! Med risk för att låta just som den gnälliga egenföretagare jag är; hur många blanketter kan en stat trycka upp egentligen och seriöst förvänta sig att man ska orka fylla i?

Jag kommer inte att ha tid med någonting roligt alls, utöver att byta blöjor, mata, kånka, leka, bada och natta.
Men okej, det räcker väl.


Läs även andra bloggares åsikter om eget företag, byråkrati

fet och fin i håret

Så här söt och glad blir man tydligen av att få hårbotten insmetad med avskorvningsvaselin.

precis så här känns det varje kväll!

http://view.break.com/317088 - Watch more free videos

trött vakenhet

De senaste dygnen har jag varit uppe minst två gånger i timmen hela nätterna. Fröken Fin är så snorig att hon håller på att drunkna. Att hon dessutom har en ny tand på gång och dreglar som en boxer gör inte saken bättre. Hon vaknar dock inte varje gång som hon gråter, vilket är tur eftersom hon är förkylningstrött som det är.
Men jag har liksom lite gett upp idén om att lägga mig och ägnar mig åt att maila och läsa bloggar, sittande i soffan istället.
Kanske håller jag på att förvandlas till en järnlady. Eller så kollapsar jag helt oväntat nån dag.


Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, sömn, Margaret Thatcher

Vad jag gjorde för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan.

Utmaning! Ok, då så:

För 5 år sedan: var jag fortfarande stressrelaterat stockholmssmal och bodde i en trist hyrestrea (med chokladbruna dörr- och fönsterkarmar!) i södra Malmö med M och tre gamla katter som mest fräste och slogs. Läste projektledning och genusvetenskap ovanpå min examen, och hade precis varit på anställningsintervju för det jobb jag fortfarande har.

För 10 år sedan: hade jag precis flyttat tillbaka till Sthlmsmrådet och bodde i Upplands Väsby. Med M och de tre katterna, som då var yngre, mindre och snällare. Sökte dåvarande drömjobbet; fast anställning på ansedd möbelfirma, fick det och tackade nej... Tog en timanställning i hemtjänsten istället. Åkte fram och tillbaka mellan Sollentuna och Väsby med de hatade pendeltågen. Beslöt mig snabbt för att jag borde börja plugga.

För 15 år sedan: bodde jag i världens minsta lägenhet utan dusch i Gbg (med samma M och samma katter). Klädde mig i militärjackor och hade precis rakat av mig allt mitt blonda hår. Rökte alltför mycket, skrev underliga kortnoveller på en arkaisk manuell skrivmaskin och skolkade från mina kurser på Kvinnofolkhögskolan.

För 20 år sedan: deppade jag för det mesta i min föredettas etta i Årsta istället för i min egen lägenhet i Huddinge, medan exet bodde hos sin nya kärlek. Hade just sagt upp mig från mitt jobb därför att jag erbjöds en befordran och bättre villkor... Allt jag hade var författardrömmar men inga som helst framtidsplaner. Men jag hade många snygga koftor, korta kjolar, svarta kängor och ett spretigt upptuperat hår.

rastlösa kvällar

Rastlöshet och lust att ändra på allting. Det är bekanta tongångar i mitt liv.
Som ackompanjemang lyssnar jag på åttiotalsnostalgiska Suzzies Orkester. Skulle velat orka ta mig an utmaningen jag hittade hos J men det får bli imorgon. Går jag inte och lägger mig snart så vaknar Fröken Fin snart igen och sen är det ingen idé att försöka sova alls.

sömnighet

Sitter i soffan och skulle kunna somna på fläcken. Borde kanske göra det också.
Har inte sovit många timmar inatt, lite knappt fyra blev det, och har haft en hellholehektisk dag på jobbet. Tre motivationsgrupper för jobbsökare på rad, plus har haft hand om två praktikanter från högskolan.
Vacklade ut från jobbet och bara tanken på att köra omvägen för att tanka bilen på hemvägen kändes som ett oöverstigligt hinder.

Fröken Fin var dock som alltid en solstråle, vilket fick mamma att inte ens märka tröttheten förrän nattningsdags.
Det är inte värdigt att vakna av sina egna snorkningar, sittandes på en pall mot en vägg, med huvudet böjt bakåt i en underlig vinkel.

Men så blir det. Allt som oftast.