svensk i utlandet

Imorse skrev Sydsvenskan om utlandssvenskar, och illustrerade med en intervju med en familj i USA.
M, som läser varje rad i lokaltidningen, viftade med tidningen åt mitt håll:
- Visst är det här din gamla skolkamrat, hon, frun i familjen?
Det är sådant som kallas ansiktsminne. M har aldrig träffat personen i fråga, bara sett henne på en del gamla (och sällan smickrande) kort från min högstadietid.

Jag tänkte mer på att jag också skulle vilja flytta utomlands en tid.
Å andra sidan har jag känslan av att lämna landet varje dag då jag åker till jobbet. I köpcentrat i min jobbförort finns en (1) vanlig kedjebutik, och det är Fonus. I deras butiksfönster är inte ett ord utöver firmanamnet skrivet på svenska.

Resten av dagen har jag propagerat för utlandsvistelser. Har lyckats få med mig M till att vi ska ta några månaders tjänstledigt när Fröken Fin fyllt tre, och tillbringa dem i Storbritannien. M kan volontära lite bland heroinisterna där och jag passa Fröken Fin.
Först ska jag bara åka iväg och på något sätt göra mig av med/omstrukturera mitt utlandsföretag.