M, Fröken Fin och jag gick på lägenhetsvisning i eftermiddags. Okej prissatt trea i den enda stadsdel som M och jag är överens om är där Fröken Fin kan/ska växa upp.
Femtiotalskåk. Sju trappsteg innan man nådde hissen, som var stor som en skokartong på högkant. Sen pensionärssunkiga golv och tapeter (vilket man väl i och för sig kan ordna till) i en rätt nybildad förening som inte hade prioriterat fastighetsunderhåll.
Nähä. Inte det inte.
När vi går på visningar så blir vi oftast bara avskräckta. De flesta bostäder gör sig bättre på bild.
Vi behöver fler miljoner än vi har lånelöfte för, om vi ska bli nöjda.
Eller fantastiskt mycket tur, så att inte alla andra spekulanter är lika intresserade av det objekt som M och jag vill ha så intensivt att vi gnisslar tänder.
måndag, december 17, 2007
aldrig nöjd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Man ska inte nöja sig. Det ska man inte.
Åhh, det är så tröttsamt! Fina bilder, fantastiska beskrivningar -och så är verkligheten sunkig, sliten, illa planerad och i fel läge. Maria har dock helt rätt: man ska inte nöja sig. Då kvarstår missnöjet...och nya flyttar planeras innan man ens har hunnit packa upp flyttkartongerna.
Sade kvinnan som har ungefär lika stort tålamod med bostäder som du...
J: Du har helt rätt - det är så tröttsamt att jag ibland önskar att jag typ fick stadsdelsarrest / gick i personlig konkurs så att nya bostäder blev ett helt orealistiskt företag!
Men nu har vi som sagt span på en lägenhet som jag känner mig beredd att betala nästan vad som helst för - och jag har en känsla av att om jag bara fick flytta dit så skulle jag AAALDRIG vilja flytta någonsin igen...
Låter nice med en lägenhet som man kan känna så för! Men att aldrig mer vilja flytta? Tillåt mig småle...
Skicka en kommentar