jobbhysteri

Bara för att jag i onsdags raljerade om att inte ha tid med jobbet, så bröt det fullkomliga jobba-som-besatt-racet ut i torsdags och håller fortfarande i sig. Jag ska maila ut den sista bilagan imorgon söndag, är det tänkt.
Vad är det med ESF-ansökningar som gör att man aldrig aldrig är klar i tid, utan stress-skriver om och ändrar och ändrar in i det sista?

Förra ansökningsomgången som jag var aktivt inblandad i så mötte jag min dåvarande chef på en parkeringsplats en bit utanför stan, där hon stod och skrev på originalhandlingar som skulle till Postens allra-allra-sista-minuten-låda.

Vi får väl se hur det blir den här gången, men går ansökan inte igenom så inte f*n ska det vara för att jag inte har skrivit den ordentligt. Jobba, jobba, jobba...