i kyrkan

Igår var familjen i Lunds domkyrka. Det var allra första gången jag var inne där, jag brukar annars fräsa lite grann och göra omvägar runt alla kyrkor. Men nu skulle vännerna döpa sin lilla flicka, och dessutom gifte de sig - när de ändå var där, liksom.
Det var jättefint, det var blommor, musik och tända ljus och domkyrkan i sig är ju imposant. J och M var eleganta och lilla gumman S tog allting med fattning. Utom att vara tvungen att sitta hos mormor medan föräldrarna ställde sig framme hos prästen.

Synd att det alltid finns präster i kyrkorna.

De flesta som känner mig som man känner mig, det vill säga inte så väldigt väl, har nog en känsla av att jag är en verklig hedning. Och det är jag, men medvetet eftersom jag är mer eller mindre uppväxt i statskyrkan. Färglägga jesusbilder som liten, sedan stryka altardukar och mässhakar, lyssna på högläsning av evangelietexter, duka i församlingshem, sitta genom gudstjänst efter gudstjänst.
När jag var barn så köpte jag Luthers lilla katekes, bara för att förvissa mig om att jag verkligen inte tyckte om det jag hörde.
Alldeles för mycket fascination av fäder, makt, tvång och döden.

Det tycker jag fortfarande. Det hjälps inte att det ofta är vackert inne i kyrkorna.
Men jag är varken konfirmerad eller medlem, så jag behöver sällan bry mig. Bara när jag nojar över vad som ska hända när jag dör, varför de får tillgång till min kropp då och varför jag inte kan förhindra det.

Fröken Fin var så till sig över allt; fin ny klänning, uppsatt hår med sidenbandsrosett, stoooora kyrkan, orgeln, andra barn, lunch på Af-borgen, fest hos J&M etc att hon helt tappade koncepten och vägrade sova mer än fyrtio minuter totalt under dagen. Tack och lov så blir hon fnissig, kramig och pussglad av att vara övertrött. Kännetecken på en blivande partytjej.


Läs även andra bloggares åsikter om dop, bröllop, statskyrkan, präster, religionsfobi, fest