skåp och skam

Köpte för någon vecka sedan ett ekjalusiskåp på nätet från Lauritz i Århus. Bokade - och betalade! - också transport. Hörde inte någonting från någon på ett tag, men igår kväll halv åtta så ringer det en dansk man och meddelar att nu, nu är han här och har ett skåp till mig.
Enormt. Tungt. Gick inte in i hissen. Sent på kvällen. Ingen svåger tillgänglig i telefonen.
Jag blev helt enkelt tvungen att lämna skåpet utanför porten, plasta in det lite nödtorftigt och sätta upp en det-är-mitt-förlåt-men-vi-ska-hämta-det-så-fort-vi-kan!-lapp på det.
Ikväll vid halv tio-tiden kom svågern med sin väninna (som tydligen är just det, och inte flickvän. tyvärr.) och tillsammans lyckades vi släpa upp skåpet. Nu står det mitt i vardagsrummet, som en försäkran om att härifrån kan vi aldrig flytta utan tillgång till en bra sticksåg. Men som det kommer att svälja mediaprylar!

Detta betydde också att vi släppte in fikagäster över tröskeln för första gången. Jag, som skäms över lägenhetens tillstånd bara jag ska släppa in en hantverkare, lider fortfarande. Hur kan vi ha det så här hemskt?!? M försökte trösta med att vi kommer ju att bli klara nu i november. Det hjälper inte. Jag tror det när jag ser det.