I lördags lekte Fröken Fin upptäcktsfärd hemma, och med anteckningsblocket i högsta hugg gick hon runt och skrev lappar om det hon hittade.
Helt utan hjälp.
 |
| "Vi är på upptäcksfärd" skulle det stå, men Fröken Fin tröttnade på det svåra sista ordet. |
 |
| Vokaler är överskattat. Man fattar ju ändå... |
Och så har Fröken Fin lärt sig knyta rosetter, och klarar alltså att knyta sina egna skor!
Gick därför i urvuxna gröna kängor med snörning till dagis, men vad gör man - man måste ju få visa upp sina färdigheter.
Idag blir det inköp av gympadojjor i rätt storlek. UTAN kardborreknäppning.
De senaste två veckorna har Fröken Fin cykeltränat. Först på en blocketfyndad 16 tums cykel, som jag köpte på inrådan både av andra föräldrar och en cykelhandlare. (-Köp ingen 12tummare, dem växer de ur med en gång!)
Men eftersom Fröken Fin inte kunde sätta ner fötterna i marken, så spelade det ingen roll att hon hade balansen. Hon övade och övade, men cykeln var helt enkelt för stor och tung.
Idag frågade M Fröken Fin hur många barn hon vill ha när hon blir stor.
"Om jag får en tjej eller man så vill jag ha två barn. En stor flicka och en liten pojke."
"Vad ska de heta då?"
"Sara. Och Marcus. Men det har jag kanske glömt när jag blir stor."
Fröken Fin är också mycket avståndstagande till biologiska barn och har flera gånger deklarerat att hon tänker minsann INTE ta hål i magen när hon blir stor, eller få barn i snippan.
"Jag ska göra som Mikas mamma!" dvs adoptera. Eller som Fröken Fin säger om sin adopterade kompis; "Mika, hon är uppdaterad!"
Mycket har hänt.
Bra saker, som att Fröken Fin växt upp till att bli stor, klok, underbar och rolig. Hon kommer att vara äldst på sitt älskade lilla dagis i augusti, och hon kan alla bokstäver, skriva sitt och kusinernas namn och även räkna lätta plus och minustal i huvudet. Hon vill ha klänning varenda dag och avgudar Madicken. Hon har tappat två tänder och längtar efter att börja skolan.
Men sedan några veckor vet vi att M har en hjärntumör. Och framtiden är dyster.
